Ådalarnas härskare

Weichsel-istiden 116 000-11 500 år sedan

Vädret har växlat dramatiskt under en mycket lång tid. En kall vind stryker igen över den glidande inlandsisen. Isen är ändå inte den enda i rörelse – inne i isen lever alger och mikrober, på ytan kravlar insekter. De större livsformerna har flyttat bort.  

Kvarlevor av istidens djur gömdes av inlandsisen inne i åsarnas morän och havets bottenlera. Den ullhåriga mammutens kindtand (kopia) är ett minne av det tidigare djurlivet.

Istidernas period har varat i 2,5 miljoner år, och den senaste kalla tiden har rått i över hundratusen år. Inlandsisen börjar igen dra sig tillbaka. Det nyländska området täcks dock ännu länge av vatten. Slutligen stiger ur havet ett kallt och kargt land. Under tidens gång slår mången härskare sig ned i dess ådalar och kusttrakter – härskare var de, om än sork eller greve. Alla möter de verklighetens hela spektrum – en del försvinner, andra stannar.

 

 

Östersjön bildades

 

Smältvatten från inlandsisen samlades till en stor klar sjö, Baltiska issjön.

Ett sund till havet öppnade sig över det nedtyngda mellersta Sverige, och saltvatten från Atlanten blandades i Yoldiahavet.

Den snabba landhöjningen bröt förbindelsen till Atlanten och därmed bildades Ancylussjön.

Världshavens yta höjdes då norra jordklotets glaciärer smalt. En ny förbindelse till Atlanten bildades, den här gången vid de danska sunden. Litorinahavets salthalt var som högst för ca 6000 år sedan.

Under de senaste 2 000 åren har Östersjön sett ut ungefär som idag.

 

Formad av isen

Upprepade istider bearbetade landets profil och hyvlade bort tiotals meter sten och mylla. Den smältande isen blottlade årligen 25-30 meter uråldrig karg berggrund eller vattenyta. När tyngden av jordlagren och den tre kilometer tjocka isen var borta, började marken – som ständigt söker efter jämvikt – höja sig. Och den höjer sig fortfarande.

 

Tyngden av isen orsakade förskjutningar och bristningar i berggrunden. I fördjupningarna bildades sjöar och myrar.

Ställvis slipade isen berggrunden till rundhällar som avslöjar isens rörelseriktning.

Stenar kunde fångas i smältvattensvirvlar. Där slipade de ur en jättegryta, hålighet i berget.

Stenarna i isens forsande vatten slipades mot varandra till rullstenar.

Under somrarna smalt isen snabbare undan än den gled framåt, och grus avlagrades på marken. Under vintrarna gled isen framåt skuffande avlagringarna framför sig. Ändmoräner bildades där isranden rörde sig fram och tillbaka i hundratals år.

Smältvattenströmmen i sprickor och tunnlar förde med sig stora mängder grus. När strömmen avtog sjönk gruset till bottnen. Då isen smultit undan avslöjades åsar var tunnlarna löpt. Dödisgrop bildades där ett stort isblock hamnat inne i en ås.

Stora block bröts loss ur berggrunden. Dessa flyttblock kunde transporteras långa sträckor.

Där isranden smalt direkt i havet kunde deltan, floddalar, bildas vid glaciärflodens mynning.

 

Finlands vanligaste jordart, morän, innehåller allt från stenbumlingar till finaste lera. De mest finfördelade partiklarna avlagrades som lera på havsbotten.

Starka vindar byggde upp dyner av fin sand som höjt sig ur havet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 000-6 500 år före tideräkningens början

Vårsolen värmer vandrarna under de kala kvistarna. Någonting underbart håller på att hända. Också sorken som klarat den långa vintern känner det på sig. Den doftande myllan gömmer ännu många nya frön. Nu gäller det bara att akta sig för vassa hörntänder och klor – sådana hittar säkert också hit. Den sista snön ger vika för vattnet som droppar från trädens svällande knoppar.

Då de högsta platserna i östligaste Nyland höjer sig som öar i Litorinahavet ca 7000 ftb är klimatet varmt och relativt torrt. Växter och djur är rastlösa och tycks under en lång period inte kunna bestämma sig för att flytta in eller dra sig tillbaka. De för varandra ännu främmande hittar en plats som tilltalar den blandade skaran.

Den arktiska hornsimpan tog sig redan under istidens tidigare skeden från Norra Ishavet till den Baltiska issjön. Fisken har anpassat sig genom alla Östersjöns skeden till våra dagar.

Den unga marken erövrades först av ljuskrävande arter som snabbt kan sprida sig, så som björk, vide, rönn och en. Tämligen snabbt därefter anlände tallen. Den förmår bättre än de flesta andra barrträd att anpassa sig till torka och gassande sol. Tallen erövrade Norden redan 6 500 år ftb.

Nordens rika säl- och fiskevatten lockade hit de första människorna. Säljägarnas byten bestod av vikare och grönlandssälar. Den senare finns inte längre i Östersjön.

Kapplöpningen mot de nya områdena leddes av arter som klarar arktiskt karga förhållanden. Fjällsippan var till en början framgångsrik, men i takt med markens försurning förvisades den till kalkrika fjälltrakter.

Vårens mosippa känner sig hemma på snålvuxna stäpper. I tävlan med senare anlända växter kom den till korta och tvingades dra sig undan till det krävande solgasset på torra åssluttningar. Den är nu ett vackert minne av ett tidigare skede i naturen.

Växtätare som skogsharen och älgen var bland de första däggdjuren som återvände. Den unga skogen bjöd på utmärkta betesmarker.

De unga skogarna lockade stora mängder fåglar och gnagare – och rovdjuren följde efter, bland dem räven. Nuförtiden häckar snösparven endast i fjälltrakterna.

Utbredningen mot norr var inte den enda rörelsen; med årstiderna flyttande djur kunde redan tidigt njuta av det bästa under respektive årstid. De ljusa somrarnas svällande skafferier lockar många fågelarter norrut för att häcka, medan vintern tas emot i mildare landskap.

 

Mesolitiska stenåldern 8 600-5 000 år före tideräkningens början

Skidorna glider mjukt på den glittrande skaren. Älgens spår leder till en björkdunge. En mörk siluett kan skönjas mot den vita drivan. Det är en kalv från förra våren, inte så stor, men dess kött borde räcka i flera månvarv. Ett ögonblick står allting stilla. Spjutet är varmt och slätt, stenspetsen riktad mot bytet. Nu vägs säkerhet och skärpa, liv och död. 

Inom kort följer människan i djurens och växternas spår. Naturen dikterar villkoren. Det gäller att anpassa sig till årstidernas krav och bytets vanor. Den mesta tiden går till anskaffning av mat. I jakten är hunden en oersättlig hjälp.

Man tager vad man haver

Människan behärskade sin omgivning väl och hittade på otaliga sätt att använda sig av dess utbud. Bytesdjurens alla delar uppskattades, också ben och senor. Kläder och bruksföremål av naturmaterial var praktiska och ändamålsenliga.

Under årtusendenas lopp har det mesta som tillverkats av organiskt material förvittrat i den sura jordmånen. Av det stora utbudet mångsidiga föremål har i allmänhet bara delarna tillverkade av sten bevarats. Tidsåldern har uppkallats efter dem.

Kvarts förekommer som strängar i berggrunden. Då strängen först upphettades med eld och därefter snabbt kyldes ner med kallt vatten, spjälktes flisor loss. Flisorna lämpade sig för tillverkning av små vassa verktyg. Pilspets, Munkby i Borgå

Av fiskarens metspö finns endast linans tyngd av sten kvar. Tyngd, Hentala i Borgå

Storvilt jagades med steneggade spjut. Spjutspets, Weckjärvi 

Olika slags mejslar behövdes för bearbetning av virke till bl.a. färdmedel och byggnader. Mejselbett,  Monsala i Askola

I takt med klimatets uppvärmning fann också skogsarter från taigan i öster lämpliga             förhållanden i regionen. Brunbjörnen är en av dem, tjädern en annan.

 

Neolitiska stenåldern 5 000-1 500 år före tideräkningens början

Solen gassar på sandstranden där barnen stojar vid vattenbrynet. Lerkärlet formas av flinka fingrar. Snart återstår endast dekorationen, och så bränningen till hårt och hållbart kärl. Två lätta båtar glider in mot stranden, och folket skyndar sig att möta de efterlängtade resenärerna. Har de måntro med sig gåvor från platser bortom havet? 

Under medlet av stenåldern råder det mildaste klimatet någonsin sedan istidens slut. Köldskyende växter förekommer mycket längre norrut än idag. Sandstränderna mot söder är omtyckta bo- och lägerplatser. Man har lärt sig tillverka keramik av lera. Människorna färdas långt året om, och varorna byter ägare även på avlägsna platser.

Östra Nylands äldsta boplatser, Hentala och Munkby i Böle, var under stenåldern skyddade vikar med goda förbindelser längs vattenlederna. Området är befolkat ännu i våra dagar.

Sjönöten frodades i varma grunda vattendrag. Den utgjorde en viktig proteinkälla och skördades för vinterns behov. Frukterna kan ätas råa, tillredda eller malna till mjöl. När klimatet blev kallare drog sig sjönöten söderut till Baltiska breddgrader.

De andra trädarterna tvingades ge rum även åt köldskyende ädla lövträd. Den exceptionellt nordliga utbredningen av ek, hassel och lind är ett bevis på klimatets mildhet.

Under medlet av stenåldern utsmyckades keramikkärlen med kamliknande stämplar. Speciellt sältran lagrades i de största krukorna som kunde rymma upp till 60 liter! Tidig kamkeramik, Munkby i Borgå (rekonstruktion till vänster)

En liten slipsten var behändig att ta med sig. Munkby i Borgå 

Små böjda lerfigurer, idoler, kunde vara symboler för andevärlden eller möjligtvis leksaker för barnen. Fragment av idol, Munkby i Borgå

Kläderna var av päls och skinn, utsmyckade med exempelvis ringar av skiffer. Munkby i Borgå

 

Stenålderns skatter

Genom handel eller andra förbindelser kunde ibland skaffas rariteter också längre ifrån även om man främst använde råmaterial från den närbelägna naturen. Ersättning kunde betalas i skinn eller prima arbetsredskap.

”Stenålderns guld”, bärnstenen, var ett eftertraktat material för smycken. Tiden har tärt på stenens glans. Fragment av bärnstenshänge, Munkby i Borgå

Flintsten var hållbarare än den lokala kvartsen. Flinta kunde bearbetas till vassa och tunna föremål utan att man behövde pruta på storleken. Bett av flinta, Munkby i Borgå

Av lättbearbetad skiffersten kunde tillverkas allehanda bruksföremål. Grönskiffer från Onega och rödskiffer från Köli var de ståtligaste av de importerade skifferslagen. Onega grönskifferbett från rundmejsel, Hentala i Borgå

 

Till jordens sköte

Döden var en naturlig del av människans liv. Uppfattningen om döden och de avlidna var troligtvis en viktig del av världsbilden. De avlidna uppfattades knappast som skrämmande eftersom gravplatserna låg i boplatsernas närhet. Avsaknaden av skrifter har dock lämnat sanningen om tro och ritualer i det dolda.

Ofta fick de avlidna med sig kärl och andra förnödenheter i graven. Det är möjligt att det inte längre finns spår av mycket som funnits. Under tidigare stenålder hade gravarna dessutom beströtts med rödmylla, vars färg har tolkats vara en symbol för liv och blod.

 

 

 

Bruket att dekorera kärl med snörliknande avtryck eller reliefer spred sig möjligtvis i takt med nyinflyttande befolkning.  Fragment av snörkeramik,  Borgå

Ståtliga båtyxor var eventuellt krigsyxor eller tecken på en hög ställning. Med tiden glömdes funktionen bort, och de ansågs vara blixtar nerslängda av överguden Thor. Stridsyxa, Finnby i Borgå

En kolossal överraskning kunde vänta under vattenytan på värmeperiodens fiskare. Malen, vattendragens jätte, kunde väga upp till 200 kg.

Klimatet svalnade och granen började vandra in från öster. Den uppskattas ha nått östra Nyland ca 2 500 år ftb. Granen har förmåga att klara sig med föga ljus samtidigt som den effektivt kväver rivaliserande växter med sin egen skugga.

 

Bronsåldern 1 500-500 år före tideräkningens början

En sval höstbris blåser in från havet. Några getter idisslar på strandängen. Ännu finns det foder, tillräckligt att skördas, men på våren kan läget vara ett annat. En del av husknuten har vittrat sönder. Det måste repareras innan frosten och snön söker sig in. Hoppas att fångstsnarorna ger god skörd. Många skinn behövs för att kunna betala för en lika fin bronsyxa som handelsmännens överman en gång hade.

Boskapsskötsel och en småskalig odling har blivit vanliga redan under stenåldern. Skogen svedjas och fröna sås i den näringsrika askan. Jordbruket binder befolkningen till platsen trots att jakt och fiske ännu är de viktigaste näringsformerna. De första bronsföremålen når Norden. Men den nya metallen är importvara och tillgänglig endast för de allra förmögnaste.

Byggnadernas väggar bestod av lodräta pålar som flätats samman med kvistar, samt tätats med lera, halm och gödsel. (Modell av bronstida väggkonstruktion)

Glänsande brons

Brons är en blandning av koppar och tenn eller annan legeringsmetall. Brons måste gjutas i formar.

Av vackert brons tillverkades främst vapen och smycken. Egg till bronsyxa, Andersböle i Borgå 

Bruksföremålen gjordes fortfarande av ben, trä, sten och andra naturmaterial. Mejselegg, Gammelbacka i Borgå

Växtfiber och ull spanns med slända. Sländetyngd av lera, Abborrfors i Pyttis

Under bronsåldern förändrades keramikens utformning igen. Rekonstruktion av kärl

 

Gravkummel och jättehög

Under bronsåldern kunde den avlidnes aska täckas med en ståtlig stenhög uppe på en hög klippa. Denna västliga sed brukades antagligen endast då stormän avlidit. Under senare tider föll dessa gravkumlars ursprungliga betydelse i glömska och befolkningen började kalla dem för jättehögar och ättehögar.

 

 

 

Per Olsson han hade en bonnagård

Hunden hade redan länge varit till nytta och glädje för befolkningen. Anskaffning av också andra tamdjur börjar locka, förutsatt att de har gott lynne, hålls friska och är goda mödrar.

Under sen stenålder infördes svin, får och nötboskap. (rekonstruktioner av unga tidiga djurraser)

FÅR

Under tidig bronsålder hade fåren fortfarande naturlig hårlossning på våren. Deras bruna ull var grov och djuren bar horn (som mufflon). Omkring år 1 000 togs fårsaxar i bruk i Finland; hårlossningen hade upphört och fåren måste klippas. Gråa och senare också vita får förädlades fram. På 1500-talet gav kung Gustav Vasa order om att införa fårraser med finare ull.  Importen av dyrbara tyger skulle ersättas med inhemsk produktion. Nordiska kortsvansfåret blev därmed allt mer sällsynt.

SVIN

”Skogssvin” kallas de första tamsvin som infördes till Norden. Fram till 1700-talet var rasen den vanligaste i stian. De hade borst, långt tryne, små öron, långa ben och varierande färgteckning. Tamsvin är förädlade ur vildsvin.

NÖTKREATUR

Nötkreatur välkomnades i första hand som dragdjur. Mjölkproduktionen blev betydande först långt senare. Under förädlingen minskade djurens storlek från uroxens mankhöjd på två meter till den medeltida kons 110 centimeter.

 

Järnåldern 500 år före tideräkningens början – 1 150 år efter tideräkningens början

Hammaren träffar gång efter annan det rödglödande bettet. Ur ässjan strålar hetta i smedjans dunkel; smeden torkar svetten från pannan. Den som ändå någon gång skulle få smida ett ståtligt svärd åt en hövding! Men folk behöver i första hand knivar och yxor. Det har nog hänt, att någon också härifrån har gett sig av mot fjärran länder, men ännu färre har återvänt. Och berättelserna är inget att lita på…

Konsten att smida järn har nått Norden, och dyrt importerat brons är inte längre den enda alternativa metallen. De som lär sig bearbeta järn specialiserar sig till smeder. Släkterna växer i storlek och bildar stammar som ofta styrs av en hövding. Handelsmän och resande för med sig lyxartiklar och berättelser om märkliga rikedomar från söder.

Klimatet blev allt kyligare. Sjöarna började växa igen och försumpningen tilltog. Lövträd gav vika för barrskogar.

 

 

 

 

 

Järnet hade makt att döda och därmed också att leda över gränsen. Många övernaturliga krafter förknippades med järnet. Också vardagliga bruksföremål tillverkades av järn.  Spjutspets, Malmsby i Pernå

Smycken tillverkades fortfarande ofta av brons. Armband bars av såväl män som kvinnor. Armband, Lilla Borgbacken i Borgå

Björnens hörntand var en allmän talisman. Bäraren ansågs kunna ta del av björnens kraft. Björntandshalsband, Illby i Borgå

Smycken och värdeföremål följde ofta sin ägare i graven. På Lilla Borgbacken har hittats ett flertal gravar med tydliga tecken på nära kontakter till de estniska kusttrakterna. Herdestavnål, Lilla Borgbacken i Borgå

Gnistor slogs ur fnösket med eldstål. Fnöskets utseende ansågs sammanbinda det till fruktsamhet.

De växter som klarar sig i kraftig skugga och sur förna drog nytta av granskogarnas utbredning. Linnean är en av dem.

 

Medeltiden 1150-1570

Överhetens förposter

Vid skiftet av järnåldern och medeltiden var bygden lockande för såväl Svenska kronan som Novgorods härskare i öster. Under dessa oroliga tider kunde folket söka skydd i höga borgar.

Östra Nylands borgar – Borgbacken i Borgå, Husholmen i Pernå och Sibbesborg i Sibbo – rustades antagligen på svenska kungens befallning upp under senare delen av 1300-talet. Deras främsta uppgifter var dels att påvisa kungens makt och dels att fungera som högkvarter för indrivning och uppbevaring av skatter.

Fästningarnas bruk blev kort. Efter Kalmarunionen mellan Sverige och Danmark befallde Drottning Margareta år 1398 att träkonstruktionerna som obehövliga skulle rivas och överges.

Maren var redan på 1100-talet en livlig hamnvik, dit långfärdsresande omedvetet hade fört med sig främmande växter. Ävjepilörten (vänster) och den extremt sällsynta spädnajasen (mitten) har båda beskrivits som nya arter för vetenskapen på basen av fynd från Maren. Mörkt kungsljus (höger) är en arkeofyt, d.v.s. en växt som påvisar att platsen under forntiden varit bebodd.

Knappast några utkämpande slag vid de östnyländska borgarna är kända, men vid behov hade de kunnat försvara sig länge. Spjutspetsar, Borgbacken i Borgå

Tärnings- och brädspel, som det taktiska stridsspelet hnefatafl, var populära tidsfördriv. Spelmarkers av sten och glas, Gumbostand i Sibbo och Domprostgården i Borgå

 

Senmedeltid 1400-1599

Kärran gungar under stenarnas tyngd; lasten skall lyftas upp till murarna. Det sägs att valven kommer att stå färdiga innan snön faller. Visst blir den nya kyrkan ståtlig, men tiondena gör nog ett hål i förråden. Också fogden och stans herrar skall ha sitt av allmogen.  Var och en får nog sin skärda del, som man måste foga sig till, om man vill ta del av Herrens salighet efter detta.

Svenskspråkiga nybyggare möter den finskspråkiga befolkningen på 1200-talet. Borgå by, som får stadsrättigheter ca år 1380, har goda kontakter så väl till Tavastlands pälsmarker som till Reval på andra sidan viken. Staden blomstrar fram till år 1550 då kung Gustav Vasa ger order om att Borgåborna bör flytta till det nygrundade Helsingfors. Också förödande bränder påverkar negativt livet i stan.

Redan på medeltiden kunde man färdas mellan Åbo och Viborg längs Stora strandvägen. I gott före och med snabb häst räckte resan ungefär fyra dagar. Herrskapet hade sällan orsak att skynda sig och allmogen ingen möjlighet därtill. Gästgiverierna längs vägen erbjöd välkomna rastplatser. Stora strandvägen, också kallad Kungsvägen, är till stor del fortfarande i bruk.

 

Mats Simonssons matpaus

Köpmansdrängen Mats matsäck innehåller en vanlig måltid under fastetiden. Det hembakta rågbrödet är tämligen hårt och äpplet från i höstas en aning skrumpet. Fisken är i alla fall färsk och saftigt rökt. Fältflaskan innehåller surmjölk utblandat med vatten.

Linne- och ylletygerna i Mats’ kläder är växtfärgade. Allt är hemvävt och sytt av hans unga husmor. Läderskorna har Mats fått i lön av sin husbonde. Det behändiga läderbältet är gjort av en restbit som skomakaren gett.

Humlen brås på fadern, Buller, men blev satt i jord som liten, som en ormtelning i myllan, som ett nässelskott i åkern, intill Kalevalas brunnskar, just där Osmos tegar börjar. Plantan som steg upp var kraftig, växte i en frodig ranka, tog ett litet träd till stötta, klängde upp emot dess krona. Ur Kalevala

Enligt lagen är alla tvungna att odla humle, ölets kryddväxt. Den salta maten kräver stora mängder vätska, och vattnet är ofta inte rent nog att drickas. Man kunde dagligen dricka upp till fem liter svagt öl.

 

Under den allsmäktiges beskydd

Kristendomen anlände till Europas nordligaste hörn på försorg av handelsmännen och kyrkans män. Till en början var läran och föremålen en del av den rådande vidskepligheten, men under början av medeltiden blev den västerländska katolska kristendomen den enda officiella trosläran.

I praktiken var det inte lätt att omvända ”hedningarna”. Gamla välkända gudar och naturväsen levde sida vid sida med den Vite Krist. Samma folk kunde be till Ahti om fiskelycka och till Jungfru Maria om hjälp vid förlossningen.

Kyrkan regerade på många sätt hela samhället. Markägorna var omfattande, klostren var lärdomens centra och biskoparna uppsatta personer snarlika kungar.

 

Folk i allmänhet kunde inte läsa och skriva. De officiella texterna nedtecknades av skrivaren eller en lärd kyrkoman. Bläckhorn av brons, Borgå

 

Hantverkarna

Vanligt folk tillverkade oftast sina bruksföremål av trä. Träkärl, Borgå

Framställningen av skodon krävde både skinnar- och skomakarfärdigheter. Skospets, Borgå

Nålbindning brukades framförallt för vantar och sockor. Bennål, Borgå, provlapp i nålbindningsteknik

Djuren var en synlig och oersättlig del av livet i staden. Hästen var viktig som dragdjur i arbetet. Hästsko med spikar, Borgå

 

Mikael Agricola – från Pernå ut i världen

Mikael Olofsson föddes ca år 1510 i Thorsby i Pernå socken. Redan som gosse skickades han till Viborg för att studera till präst. Mikael kom som 26-åring till Wittenbergs universitet i Tyskland. Han tog det latinska släktnamnet Agricola, ”Bonde”, under sina studieår.

I Wittenberg omfattade Agricola den nya lutherska läran. Enligt denna lära började han översättningen av kyrkliga texter till finska då han fungerade som rektor vid Åbo katedralskola. Finska var inte ännu ett skriftspråk. Som första finskspråkiga bok publicerades Abc-kiria år 1543 och fem år senare Nya testamentet.

Agricolas karriär nådde sin höjdpunkt, när Kung Gustaf Vasa utnämnde honom till biskop i Åbo år 1554. Han hade ännu inte fyllt 50 år då han tre år senare avled på vägen från fredsförhandlingar i Ryssland.

 

1600-talet

Det är ännu mörkt utanför fönstret när herrgårdspigan kryper fram under täcket. Flickan sköljer snabbt av sig i ljusets sken, sedan trär hon på sig kolten och förklädet. Någon skramlar redan i köket. En gäspning rymmer när flickan blåser glöden till liv i herrskapets eldstad. Fruns kläder är framsatta, brasan tar fart, och inte ett ögonblick för tidigt. Rörelser hörs redan bakom bäddhängena. Hoppas att frun har sovit gott.

 

Svenska riket breder ut sig till en stormakt kring Östersjön på 1600-talet. Priset betalas i krig som räcker flera år. Den lutherska läran är vedertagen och den rena lärans snäva stadgar reglerar ständernas vardag och fest. Klimatet är svalt och fuktigt. Handeln blomstrar, och herrgårdar och bruk växer upp i östra Nyland.

”Fina seder” blev vanligare. Knivar och gafflar användes allt oftare. Öl dracks vanligen ur passglas. Glasbanden runt glaset berättade om varje drickares andel då glaset cirkulerade runt i sällskapet. En kombinerad örslev och tandborste, tillverkad av ben. Järnkniv, Borgå, Nytillverkat passglas, Kombinationsverktyg, Borgå domkyrka

I smidda ljusstakar i järn brände man väldoftande bivaxljus. Ljusstake av järn, Mörskom

Tjänstefolket manglade fuktiga linnetyger släta med hjälp av kavelbräde och -stock. Kavelbrädet från år 1651 har tillverkats i Mellan-Europa, Buckila

De väldiga plåtmynten av koppar var ståtliga, men opraktiska. Redan ett två dalers mynt vägde över två kilo!

I mars 1595 skänker herren på Gammelbacka gård i morgongåva åt sin nyblivna hustru Karby gård, Gammelbacka säteri, en gård i Borgå stad samt 100 guldpengar och 20 silvermarkor. I nedre kanten av dokumentet, som är skrivet på pergament, hänger vaxsigill av de ädla män som fungerade som vittnen.

 

Tidigt 1700-tal

Dagen lider mot sitt slut. Vaktbytet skulle få komma, benen domnar ju snart… Men man kan inte bara hur som helst smita, i magasinet finns allt det traktamente som samlats in av de goda Borgåborna. Inte för att de hade så mycket, och än mindre hade de velat ge. Det var nära till slagsmål. Men det är klart att kronans soldater måste få äta om det är meningen att staden skall försvaras. Så att de inte går som senast, när ryssen brände allt.

Hungeråren följer på varandra i slutet av 1600-talets Finland. När brödet tar slut på landsbygden är mången tvungen att lämna hemmet för staden. Farsoterna blomstrar. Spänningarna mellan Sverige och Ryssland bryter snart ut i fullt krig. Svenska stormaktstiden går mot sitt slut, och Stora nordiska kriget med påföljande rysk ockupation, Stora ofreden, leder till en orolig och eldfängd tid i hela landet.

Garnisonsstaden

Soldater var en vanlig syn i Borgå under de oroliga åren i början av 1700-talet. I staden stationerades turvist svenska karoliner och ryska trupper. Soldaternas underhåll var en tung börda för stadsborna. Men man förhöll sig dock inte enbart vresigt till fotfolket, de hämtade ju också nytt folk och liv till de små kretsarna.

Mynningsladdad flintlåspistol som användes av rytteriets officerare.

Den karolinska musköten laddades med krut. Kruthorn av ben, Sibbo

Tobaksrökning var vanligt så väl bland krigarna som övrig befolkning. Lerpiporna var engångsföremål av sin tid. Tobakspipor, Uddas i Borgå

Fyrtaggade fotanglar ströddes på fiendens väg för att försvåra kavalleriets framfart.

 

 

Under tiderna som gått har ådalarnas härskare än lärt sig och förstått, än anpassat sig och förändrats. Ibland har förhoppningar och verklighet mötts, andra gånger inte. Säkert är dock att arvet efter de forna härskarna är närvarande såväl nu som i framtiden.

 

 

 

Ursprungliga utställningens sponsorer: Aktia Stiftelsen, Svenska Kulturfonden

Föremålslån: Museiverket

Särskilt tack till: Ilana Rimón, Tvärminne zoologiska station, Konserveringsenheten vid Finlands nationalmuseum, Borgå Gymnasium, Pyttis församling, Olli Hakkarainen, Andreas och Riina Koivisto

Illustrationer i färg: Tom Björklund